PROSODIA-metoden är en eklektisk undervisningsmetod för effektiv uttalsträning som utvecklats av Paula Grossman. Grundtanken är att en god prosodi, d v s rytmen och melodin, är avgörande för ett förståeligt tal. Inlärarna måste först och främst till fullo förstå och behärska förlängningar av ljud. Därefter tränar de systematiskt vidare på rytm, melodi, reduceringar, betoningsregler, flyt, mm.
Metoden tillämpar tekniker som aktiverar deltagarna muntligt och fysiskt. Inlärningen förstärks med hjälp av sånger, bilder och symboler. Uttalsträningen upplevs som lättsam och rolig och deltagarna märker redan efter första lektionen att de får ett mer svenskklingande uttal. Kunskaperna befästs med övningar i dataprogrammet Lingus. Metoden har utprövats på sfi-deltagare i Uppsala med mycket gott resultat.
Ta gärna del av hela utvärderingen.
|
|
Här finner du en demonstrationsfilm från några lektioner med Prosodiametoden.
Klicka två gånger på startknappen om filmen inte startar.
|
Kortfattat om prosodi i uttalet
Paula Grossman
Uttalets prosodi är framför allt språkets rytm och melodi. Det som ger svenska språket dess rytm är kontrasten mellan långa och korta stavelser. Just detta fenomen, att man förlänger ett ljud (vokal eller konsonant) i den betonade stavelsen, är något som är specifikt för svenska.
Det finns språk
helt utan betoning (thailändska, arabiska m fl)
språk med betoning på en viss stavelse, s k bunden betoning (franska, spanska, finska m fl) språk som har rörlig betoning, antingen lexikalt eller morfologiskt bestämd betoning.
Svenskan har morfologiskt bestämd betoning, liksom engelska, danska, tyska och holländska. Man måste alltså veta något om ordens uppbyggnad för att kunna betona rätt. Här spelar t ex prefixen en stor roll. Vilka prefix är alltid betonade respektive obetonade? Jämför t ex orden betalar och olika. I sammansatta ord har svenskan två betonade stavelser, vilket är ett nytt betoningsmönster för de flesta som lär sig svenska.
Betoningen i svenska, realiseras alltså primärt genom förlängning av ett ljud. Den betonade stavelsen är lång antingen genom att vokalen eller den efterföljande konsonanten är lång. Det är kontrasten mellan långa och korta stavelser som ger den svenska rytmen. För svenskan gäller också att kontrasten mellan långt och kort måste vara stor. Man ”vilar” på de långa ljuden
Viktigt är också att betoning innebär tonförändring, dvs att tonen går upp eller ner i den betonade (långa) stavelsen. Tonen stiger i ”accent 1-ord” (akut) och faller i ”accent 2-ord” (grav). Detta kan många, men inte alla uppfatta. Tonvariationerna är emellertid mer komplicerade än så, men detta är bara av teoretiskt intresse. Intonationen varierar hos olika talare och i olika delar av landet. Därför är det väsentligaste att i undervisningen påpeka att man måste göra en tonförändring, men inte exakt hur den ska vara.
Som nämnts tidigare är betoningen av svenska ord beroende av den morfologiska uppbyggnad. Varje ord har alltså sin speciella betoning men de flesta icke sammansatta ord har betoningen på första stavelsen. Alla ord i en fras är inte betonade. Vilka ord som är betonade beror på vad man vill framhålla – vad meddelandet är. Ord som man nästan alltid betonar är substantiv, adjektiv och verb – dvs informationsbärare samt partiklar. ”Småord” – t ex pronomen, prepositioner, kopula, ”inte” – kan vara betonade beroende på sammanhanget, men är det oftast inte.
|
